Då sitter jag här igen. Inser att det är dax att skriva lite. Både för intresset, det är roligt och på något vis avslappnande att skriva ner sina känslor , tankar och upplevelser.

Närmaste tiden kommer det nog handla mycket om planerna för bröllopet. Sen även om min träning, tankar och självklart om mina 2 små huliganer.

 

Bröllopet var det ja, Finns det något som skapar så mkt nervositet, ångest och stress som ett stundande bröllop?

Först och främst inbjudningar! Inbjudningar, mer börda än glädje. Man har bara ett begränsat antal platser. Vilka ska man bjuda? Hur ska jag tänka? kommer den personen bli arg på mig?

Nu är tack och lov inbjudningarna skickade och gjort är nu gjort. Fantastiskt skönt och det känns som att man till slut har gjort rätt val. Hade man dock haft plats för fler hade det ju varit både lättare och skönare för samvetet.

Ibland önskar jag att jag vore som Glenn. Man känner inte efter så mkt, man tänker inte så mkt på vad andra ska tycka. Men nu när inbjudningara som sagt är klara är det faktiskt en hel del glädje måste jag ju säga :).

 

Brudtärnorna är nu äntligen klara. Som säkert många vet så har jag haft 3 tärnor klara sen en tid tillbaka (Petra, Malou och Eve). Anledningen till att jag valde 3 st är för att jag tyckte 3 kändes som balans, det skulle både se och vara lagom. Men sen kom mina käsnlor igen. Vem bestämmer vad som är balans? Balans är väl endå när jag känner att jag har mina närmsta bredvid mig min stora dag?

I fredags åkte jag ner till min vän Elina som bor i Linköping. En av många fantastiska människor jag har fått lära känna via mina många år som pingisspelare. 12 år gammal var jag när vi träffade varandra på ett pingisläger (Där min handled slutade i benbrott). Sen dess har vi hängt ihop, inte pga benbrottet utan för att jag tyckte att hon hade det där lilla extra. Inget är väl så naturligt och enkelt som med Elina.
Så när jag kom dit i fredags kväll hade jag med mig bröllopsinbjudan till henne och hennes sambo Alex. På baksidan av kortet hade jag skrivit "Vill du bli min brudtärna?"

Jag var väldigt nervös för någonstans finner man ju att en person kan säga nej. Men den känslan försvann ganska snabbt då jag istället möttes av glädjetårar. Så nu är äntligen mina brudtärnor kompletta!

 

Nog om bröllop för en stund och över till huliganerna. Den minsta (som inte är så liten längre, 8,5 månad), är mer vild än tam. Förståndet har inte riktigt kommit på plats än då hon förmodligen har någon form av hybris. Tror att hon kan mer än vad hon klarar av. Så här hemma får man ha på sig vadderad skumgummihjälm. Hon har iallafall lärt sig att hon inte kan gå än och gör mindre tokiga fall. Jättekul att hon vill så mkt och är så nyfiken på livet och allt som är runtomkring. Men ibland önskar jag endå att hon vore lite mer som sin storasyster var när hon var liten, mer försiktig!

 

Céline däremot, hon är Céline... Ja vad ska man säga, haha! Väldigt lugn och snäll. Sålänge allt blir som hon vill... En fantastisk envishet besitter hon samtidigt som hon har 0 tålamod. En kombo som lätt kan sluta i ett utbrott. Och extremt kärleksfull är hon! Vet inte hur många gånger per dag som jag blir överröst av både kramar pussar och omfamningar där hon berättar för mig att hon älskar mig!
"Jag älskar dig mamma, vad skulle jag göra utan dig?"

Ibland har jag så svårt att förstå att hon snart fyller 4 år.

Får ofta höra att hon är så smart och duktig, något som man självklart blir så stolt över att höra. För wow vilka fina tjejer jag lyckats få! Båda tjejerna, så nyfikna på livet och vad det har att ge. Och deras kärlek till varandra är helt undebar att se!

Célines stora intresse nu är nog engelska. Hon vill veta vad det mest heter eller hur man säger olika saker på engelska. Vilket vi självklart uppmuntrar. Så ibland kan man föra små diskussioner med henne på engelska. Tyvärr kan ju det ha sina nackdelar för en småbarnsförälder att ha små barn som förstår engelska då det oftast är det vi använder oss av när man inte vill att dom ska förstå vad man säger. Sen helt plötsligt förstår dom vissa saker man säger och då är inte engelskan lika användbar för oss föräldrar ;).

Sen Céleste kom så har vi hunnit med semester i Blekinge! Jag börjar faktiskt gilla lilla Torhamn mer å mer för varje gång jag är där (men jag tycker fortfarande att det är ett riktigt blåshål).

Céleste går upp i vikt så det bara skvalpar om henne 😂. 

Tyvärr har det stött på lite problem angående det maten. Hon har börjat få sådan magsmärta av min mjölk. Vi har prövat både Minifom och magdroppar och inget hjälper. Då återstår det bara "diet" för mig igen precis som med Céline. Men för att jag ska orka vara en bra mamma och för att både Céline å Céleste ska få ut det bästa av tiden så känner jag att där drar jag min gräns. Hur ska jag kunna ta hand om Céline och vara en bra mamma för henne om jag ska ha ett stackars litet barn i min famn som gråter av magont och aldrig vill släppa bröstet och alltid är missnöjt? Nej där blir det orättvist för Céline. Och varför ska Céleste få ha magont och vara missnöjd för att hon aldrig blir helt nöjd men min mjölk?

Jag prövade ersättning igår till henne. Och vet ni vad? Hon somnade på en gång och sov i flera timmar! Likaså natten var hon nöjd betydligt mkt längre och hon sover bättre! Sover hon, sover jag. Win win... 

Dock är det ett val som gör mig väldig ledsen och ger mig även känslan av misslyckande. Det var en sak när jag bara hade Céline. Hon kunde få hänga på mig hela tiden och för henne hjälpte Magdropparna en hel del. Då hade jag bara henne. Nu har jag 2 fantastiska tjejer att ta hand om..

Jag vill så gärna amma. Det är ju det bästa och det är så mysigt! Men är det verkligen det bästa om Céleste får ont och aldrig är nöjd? Nej jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet bara att jag känner mig misslyckad som inte kan ge henne den mjölken hon förtjänar. Jag pumpar ut mjölk för glatta livet för att försöka hålla produktionen vid liv ifall hennes mage en dag skulle bli bättre och klara av min mjölk. Men sinar mjölken så gör den det. 

Nog om mjölken. Jag vill iallafall tacka alla så hemskt mkt för era gratulationer och presenter! Mänskligheten är så fantastisk och givmild av både kärlek och gåvor. Ni alla vet vilka ni är! Vi alla blir så glada! 

Livet som 2-barnsmor sätts ibland på lite prövningar. Med en 3-åring envisare än en hel skolklass tillsammans så har det inte alltid varit helt enkelt. Men måste endå säga att oftast är det de. Céline är så stolt och lycklig av att få vara storasyster och att se hennes kärlek till lilla Céleste är obeskrivligt. 

Och rädslan jag kände innan för att kanske inte kunna känna lika mkt kärlek till det nya livet som skulle komma är som bortblåst. När man inte tror att man kan ge ut mer kärlek än vad man redan gör, så har man faktiskt minst lika mkt kärlek till att dela ut 💖

❤️

Vi kan väl börja med lördag!

I lördags var det dax för en av mina bästa vänners bröllop! Yes jag kunde gå! 😊. Ett otroligt vackert bröllop och ett otroligt vackert brudpar! Maten var fantastisk och gästerna härliga! Är det roligaste bröllopet jag varit på. Min egen form var på topp! Jag sprang runt, hoppa, studsa och dansade och var allmänt galen. Vet inte hur många gånger jag fick frågan: "Hur orkar du?".

Sen funderar jag på om det var någon slags vadslagning kring min förlossning 😂. Många gånger fick jag höra: "Känner du av något? Du får inte åka fören vattnet går, kan du inte föda här? Barnmorska finns!"

Céline dansade och lekte tills hon däckade. En liten tjej som också var så nöjd! Hon hade ju sin blivande man där också! Brudparets son Skip. Céline brukar säga att när hon blir stor ska hon bli kär i Skip så hon kan få en bebis. När dom dansade med varandra på bröllopet frågade Skip sin mamma: "Mamma får jag gifta mig med Céline när jag blir stor?" 😍 Jag smälter hela jag hur söta och gulliga barn kan vara! 😍. 

Just nu känns det som jag har påbörjat att gå in i någon lättare latensfas. Förvärkarna är utbytta mot lättare värkar som kommer väldigt sällan. Men tillräckligt mkt för att sömnen ska bli extremt störd. Det jobbiga är nog det som sitter bak i ryggen. Att hitta ett sätt att ligga skönt på. Inatt (imorse) lyckades jag väl slumra till lite vid 5 men somnade inte till fören klockan 8 ungefär och halvsov fram till strax innan 11. Och sen denna förbaskade förkylning jag dragit på mig. Jag vet inte om jag skulle orka föda just nu känns det som 😫.

Men antar att man orkar mer än vad man tror. 6 dagar kvar till beräknat och jag känner ju mer och mer. Men bröllop vill jag gå på! Så stanna ett tag till? Efter bröllopet kan du komma ❤️. 

Tyvärr måste jag erkänna för mig själv att jag bröt ihop idag. Jag som känt mig så stark hela tiden. Att jag känner att bebis kommer väl när bebis kommer.

 Men någonstans tog känslorna över och en flod av tårar kom över mina kinder. 

Men det jobbiga i det hela är inte att det nu är 8 dygn kvar till beräknat. Utan det jobbiga är just att ha haft sammandragningar å förvärkar sedan v.25 och det har blivit värre å värre med tiden. I v.32 fick jag veta att bebis skulle kunna komma närsom om jag inte coolasde ner. I v.34 ville bebis komma ut. I v.37 var det grönt, hon kan komma nu! Man slappnar av och känner lyckan över att ha klarat sig in i en "säker och godkänd gräns". Nu ligger man här, v.38+5 och fortfarande inget barn. Nu när barnet får komma så känns det som den boat in sig totalt. Istället ligger jag här med smärta och längtan medans alla andra i "julimammorgruppen" får samma symptom som mig men ploppar ur sina barn strax efter. Känns som jag kämpat såpass länge nu att jag är värd min skatt som ligger där i magen. Jag har varit med om tillräckligt denna graviditet. Varför får vissa kämpa mer och längre än andra?

Jag vet att det är 8 dagar kvar till beräknat, vissa går över 2 veckor och jag gnäller redan innan beräknat? Oförskämt säkert i vissas ögon. Men det vissa nog inte förstår att har man gått sen v.32 och inte vetat om man ska ha barn om 6 timmar eller om 10 veckor så hoppas jag folk har förståndet att förstå att man har blivit halft knäpp i huvudet av att gå å oroa sig och känna efter om något är på g så man vet att man bara ska kasta sig in i bilen ifall barnet vill ut så man har en chans att kunna stoppa upp det ifall det vill sätta igång.

 11 dagar innan kikade Céline ut och jag har 8 dagar kvar. För mig känns det mkt märkligt och jobbigt. Inte nog med att man känner att man börjar bli less å man tycker man redan har det tillräckligt jobbigt så är en förkylning påväg in i min kropp. Precis vad jag känner att jag vill ha nu, halsont, ännu mer orkeslöshet och snuva. Vi tackar för den :).

Trodde aldrig min längtan skulle ta över på det här sättet och få mig att bryta ihop. Man vet att barnet kommer när det kommer. Men nu känns det som jag väntat sen v.32. Nu har längtan tagit över för mycket och jag vill inget annat än att bara få det här överstökat. Ibland hänger man upp sig för mkt på tid och dagar och just nu kan mina känslor inte hålla sig i styr. Imorgon (idag blir det väl då) är en ny dag och jag hoppas att jag får sova lite, och att jag vaknar med en bättre och mer positiv inställning. Men bästa av allt skulle väl vara om man bara fick sitt lilla hjärta i famnen inom de närmsta timmarna 💖

Tänk den där känslan när det börjar göra sådär sjukt ont och man inser att man äntligen fått riktiga värkar! YES! Man packar färdigt det sista för bb-väskan men nånstans känner man att man ska vänta liite till med att åka.

Och ja, mycket riktigt, efter att tag kommer värkarna mer sällan för att till slut avta helt... VADFAN ÄR ODSEN!!? 

Det enda positiva med det hela var väl att jag kunde sova lite inatt. Men hade hellre fött barn. Idag är det 11 dagar kvar, dvs, Céline kom 11 dagar innan bf. 

Så idag var jag bitter när jag gick upp. Så nu e vi påväg in till Stockholm och ska PROMENERA, shoppa, promenera, kanske äta lite stark mat, promenera, åka å kolla på fotboll å sen promenera. Nu ska ungen ut! 

Nu när barnet får komma så känns det som den är där inne för att stanna.

Den här natten har verkligen varit den värsta av de alla. Trots min avsky mot att ta medicin för ofta så kom jag till en gräns där jag kände mig tvungen till att ta citodonen inatt igen.

Trots citodon så har smärtan funnits där, hela natten, och hemsk...

Céline har sovit oroligt inatt och fick komma in till oss klockan 3 inatt.

Hon vaknade nu vid 7 imorse, tittar på mig och säger:

"Men mamma är du ledsen?"

Vad svarar man på det? Jo, jag har varit ärlig mot henne hela graviditeten och sagt som det är:

"Ja jag är ledsen, det gör så ont i mammas mage nu när snart bebis är här, men det gör inget för det kommer sluta göra ont sen, så det är ingen fara."

"Ingen fara mamma (klappar mig på kinden), det blir bra när lillasyster kommer".

Jag verkligen älskar att jag har fått en så underbar liten flicka som henne! 

Att vara ärlig i denna situation har varit det bästa. Hon mår inte dåligt över att jag har ont för hon vet att det är okej för mig. Och sålänge hon vet att det är okej kommer hon alltid acceptera det. Hon ger mig lite extra kärlek bara och det är den bästa medicinen för mig i detta läge, för oss båda. Jag vet inte hur många gånger vi pussas å kramas å hon berättar att hon älskar mig! 

Nu hoppas jag innerligt att detta snart tar slut och kommer igång på riktigt. Jag måste få sova ut och återhämta mig om jag ska orka. För just nu är energinnivån på 0.

Det var så enkelt med Célines förlossning. Jag fick ont, vi åkte in, hon kom ut. Denna eviga värk gör mig relativt galen.

Väl hemma väntades en babyshower! Och ja! Lyckan är total! Tänk att nu har jag fått göra allt som jag velat innan bebis ankomst! Trodde jag aldrig! Är så glad att jag har så fina vänner som gör sådant för mig! Ni är guld värda! 💖

Natten som var, var dock långt ifrån charmig. Smärtan har verkligen nått sin topp nu. Ibland kändes det som att barnet sjönk varje gång jag ställde mig upp. Dock har jag ju fått veta i tidigare bm-besök att hon redan ligger så långt ner som hon bara kan. 

Kunde/ville inte ta citodon igår då jag tagit det 3 dagar irad några dagar innan och som de flesta vet är jag rätt emot medicinering under min egen graviditet. 

Blir det lika illa denna natt eller värre så har jag nog inte så mkt till val då jag nog sov sammanlagt 30 min under natten som var.

Kom på klockan 8.15, att juste! Jag har ju BM-tid 9.00. Så väckte min lilla familj som ologiskt nog fortfarande sov. Den lilla terroristen brukar inte sova längre än till 7. Vi alla åkte dit, Céline älskar att åka till olika doktorer av de olika slagen av någon anledning. Väldigt intresserad av alla instrument och undersökningar. Mest intressant är när jag får det lilla sticket i fingret och blodet kommer. 

Här hemma har hon sin egna lilla doktorväska som hon leker flitigt med.

 

Besöket gick bra iallafall. Blodtrycket fortfarande lågt, inte så oväntat :). Hb och depå även den bra! Heja mig! 

Barnmorskan lät lite halvt chockad när hon kände på magen "oj, herregud så den sitter fast där nere". Och med det så vet vi även denna gången att barnet är så fixerat som det bara kan bli 😊.

Nu är det verkligen bara att vänta in ankomsten. Min magkänsla säger att med dessa smärtor, värkar å sammandragningar så tror jag att jag är 2-barnsmor inom 5 dygn. Sen kan det självklart dröja. Finns dom som går med fruktansvärda smärtor i flera veckor. Eller så har alla bara olika smärtgränser. Jag vet att min smärtgräns är hög så vi får väl se. Det känns inte långt borta iallafall. Tycker ju att jag plågats en lång tid nu. Men känner mig endå inte helt plågad. Jag vet ju vad jag gett mig in på och jag gick in med inställningen att denna graviditet skulle bli värre än den med Céline. Tror det har hjälpt mig mkt att härda ut både smärtan och tålamodet. Man vet att barnet kommer när det kommer och att smärtan är en del av det man ger sig in på :).

Nu ska jag och min fantastiske blivande man se sista avsnittet av 3e säsongen av Orange is the new black. Lika bra att se det ikväll. Man vet aldrig när man har tid för en lugn tv-kväll snart ;). 

Jag har även hunnit gå 37 fulla veckor!! Efter det räknas man som fullgången och det är ok för barnet att komma. För mig är bara det en sån stor vinst i sig! Tänk att när jag var i v.32 så visste jag inte om jag skulle ha barn dagen efter eller inte. Att nu räknas som fullgången gör mig så lycklig! Trots allt strul som varit och barnet varit nära på att ploppa ut ett par gånger och in å ut å fram å tillbaka till sjukhus så är jag äntligen här! Och barnet kvar därinne 😊. Jag trodde faktiskt aldrig någonsin att jag skulle gå såhär långt i graviditeten. Så nu kan barnet gärna få komma. Kommer säkert gå över tiden bara för därför 😂. Idag är det 19 dagar kvar tills det är beräknat 😊. Céline kom 11 dagar innan så blir spännande att se denna gången 😊.

Igår gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle orka genomföra!

Igår så var det äntligen dax för min väns möhippa! Som jag längtat och sett fram emot att få vara med på! Och tänka sig att jag kunde det också!

Dagen blev verkligen perfekt och jag tror faktiskt att hon själv var extremt nöjd med sin dag. Såg ut så iallafall 😉. Så efter en kidnappning, champagnefrukost, lekar i en av Västerås parker, ca 10-15 olika utklädnader, kalsongslappsklippningar, lösmustasher,  en dag på kokpunkten med relax och bad, en fantatsisk middag och avslutningsvis helkväll på powermeet måste jag säga att det var helt värt den smärtan som kändes både igår och idag. Fruktansvärt kul sak att få göra med underbara vänner! Och viktigast av allt att den blivande bruden hade kul! 

Idag har vi varit ute en stund på bresse och jag är mörare än mörast. Sovit en stund men har saker som måste göras innan jag kan gå å sova igen. Och då hoppas jag verkligen att jag kan sova också. 

Barnet i magen låg tydligen så långt ner det bara kunde och var så fixerad som det bara gick. Så nu är det verkligen bara att vänta in tills barnet är redo att komma ut. 

Bebissängen är nu även bäddad och klar, kläderna är även dom tvättade. Så nu är i princip allt färdigt. Känns skönt att ha det klart :). En liten sten har lättat från hjärtat. 

Även hemmet är helt 100%igt städat nu! Inte en pryl framme, och inte ens ett dammkorn syns till. Känns som jag är i himlen! Inte för att det var så värst stökigt innan heller men just den där sista extrema storstädningen man vill få till innan barnet kommer. Den har saknats. Men nu är den gjord 😊

Sen min måendestatus idag då. Mkt sammandragningar å förvärkar (oväntat).

Ibland känns det nästan som att ungen är påväg ut! Nästan så att det känns som ungen drar ut en hand och ska vinka åt mig 😂.

Somnade inatt vid ca halv 4. Ibland tror jag att smärtan ska äta upp mig innifrån. 

Funderar faktiskt på vad jag ska göra uppe? Kan ju faktiskt lika gärna ligga kvar. Måste väl iallafall upp å göra mig lite "frukost". Göra en toast kanske å lägga mig i sängen tillsammans med den? Blir en schysst dejt!

Det värsta är att mina boahormoner stiger mig åt huvet! Vill ha allt helt kliniskt rent å 100% färdigt inför syskonets nedkomst. Man kanske skulle anlita någon att komma å städa? Känner någon sig manad så är det bara att höra av sig ;).

Något som för övrigt glädjer mig enormt mkt är att en helt fantatsisk vän flyttar upp hit till Västerås 1 juli! Är så sjukt glad för det för hon är en sån som gör en glad i alla lägen! Och hon är faktiskt också gravid och beräknad 5 dagar efter mig! Så nu spritter det verkligen i kroppen av lycka! 

Åh saknar hennes humor och skratt och lättsinnigheten hos henne! 

Ja jag är mer positiv idag än igår, humöret går upp å ner. Men när man ibland får lite positiva medgångar, exempelvis goda nyheter om vänners flytt så blir allt bättre. Ibland behöva det bara små saker för att göra en gladare å ibland kan det behövas en rejäl kraftansträngning 😉.

Nu tänkte jag faktiskt ta å fixa till en dejt åt mig med toasten!

Dock kunde väl denna dagen börjat bättre...

För det första så har hela natten varit ett rent helvete. Så mkt värkar och så mkt nerver som kommit i kläm hela natten, har varit på toaletten mellan var 15e-30e  minut. Behöver jag säga att jag är helt slut? 

Nu på morgonen ringde dom från barnmorskemottagningen, oväntat? Nej nästan så jag har väntat på det här samtalet.

Ja även denna gången blir jag tvungen att byta barnmorska. VARJE besök har dom ringt och behövt boka om mig. Hade det varit en engångsföreteelse hade jag inte brytt mig men med allt strul som varit varenda besök och med alla hormoner i kroppen så började jag störtböla. Man vill gå till samma barnmorska som följer upp en och som vet hur hela ens graviditet varit. Inte hoppa emellan hela tiden. Jag kan verkligen inte förstå hur jag kunnat ha sån otur. Har bara lust att skita i det här jävla besöket på torsdag. Sen kommer semestertider å då får man byta för att ordinarie e på semester... 

Gud hatar mig. Först straffar han mig för att jag önskat mig en längre förlossning för att jag tyckte att min förra med Céline gick för snabbt.

Då börjar han med att plåga mig med förvärkar å sammandragningar redan från vecka 25 som blivit värre å värre för varje vecka. Men han nöjer sig inte där. Han vet att det sista jag vill är att hoppa mellan olika barnmorskor.. Han tycker verkligen inte om mig. Han tycker väl att jag är otacksam. 

Sämsta dagen i hela mitt jävla liv. Nu tänker jag dra täcket över huvet och ligga kvar resten av livet!

Sedan slog det mig! Här borde jag inte vara! För varje gång senaste tiden vi umgåtts med dom har jag behövt åka till sjukhuset efteråt 😂.

Men den här gången klarade vi oss.

Och nu är det faktiskt bara 12 dagar kvar tills jag har gått fulla 37 veckor och bebis får faktiskt komma då. Vilket innebär att idag är det 32 dagar kvar till beräknat! Det är ju bara 1 månad! Herregud, även om den senaste tiden har varit extrem långsam och ensam här hemma så flyter ju endå tiden på. En månad? Om en månad så har jag förmodligen mitt barn på bröstet, om inte tidigare då. Att gå över tiden är på något vis totalt uteslutet. Av både mig läkare å barnmorskor. 

Dagarna går iallafall, förvärkar å sammandragningarna gör sig påminda varje dag. Blir värre å värre nu ju mer det närmar sig också. Ibland är smärtan outhärdlig. 

En känsla av att det ibland är på gång är aldrig långt ifrån än. Dock vet man ju att såhär går ibland folk flera veckor utan att något händer. 

Den där känslan av att inte veta att: Har jag ett barn om 6 timmar eller om 4 veckor?

Med Céline var det på något vis enklare. Med henne var jag inställd på att hon skulle komma ca 2 veckor tidigare, men inte tidigare än så. Hon kom 11 dagar innan beräknat så där var väntan inte lika långdragen.

En annan sak som är bättre med att vänta andra barnet är väl endå också att på ett vis känner man väl att tiden är mindre frustrerande att vänta in. Man vet att barnet kommer när det kommer. När jag var gravid med Céline så var alla dagar en lång väntan oavsett om jag på något sätt "planerat in" att hon skulle komma 2 veckor tidigare. 

Tålamodet denna gången är större än första gången. Och jag kan verkligen känna att jag är tacksam att det är min andra graviditet som blivit såhär än om det hade varit min första. Då hade jag inte varit mkt människa 😂

Denna natten har tyvärr inte den heller varit den bästa. Massa sammandragningar å förvärkar å ett extremt tryck neråt som fått mig till tårar.

Undrar hur länge jag ska gå såhär. 

Vid 5 inatt började det avta och man somnade av utmattning. 

Vaknade sen vid 10.30 av sammandragningar men har ju endå fått sova några timmar :). 

Har varit många tankar i huvet om hur man ska göra nu. Glenn kan ju inte baa gå hemma från jobbet bara för att risken är stor att jag ska föda vilken dag som helst. Anledningen till att jag oroar nig är ju för att Céline föddes ju på ett par timmar så risken är stor att samma sak sker igen när det väl är dax.

Hur ska man göra? Ska man ringa ambulans? Vem hämtar Céline på förskola? Hinner Glenn till Förlossningen om han skulle hamna i Stockholms köer? 

Jadu. Hade man vetat att man skulle ha en förlossning som tog lika lång tid som "en vanlig" hade man väl inte suttit lika bekymrad. Men jag tror nog att det bästa är väl bara att gilla läget och se vad som sker den närmaste tiden. Allt löser sig på ett eller annat vis. 

Från och med måndag kväll kommer iallafall min mamma att finnas här fram tills barnet kommer. Hon kommer även sova här dom nätter vi känner att det behövs.

Det är väl egentligen dagarna fram tills dess som är lite oklara :).

Hittills har vi haft underbar hjälp från nära å kära under min sjukhusvistelse! Så när det väl är dax kommer nog fortfarande hjälpen att finnas från ett eller annat håll :)💖.

Tror jag lyckats sammanfatta detta så kort som möjligt. Även om det är förfärligt mkt att läsa. Men nu har jag iallafall gjort min plikt till mig själv och dokumenterat detta så jag har kvar det i mitt minne. 

Något jag kan konstatera är ju att denna graviditet har varit så olik Célines som den bara kan bli.