Nuså var det dax. Jag undrade vart den hade tagit vägen. Den har ju bara märkts av lite under helgen. Konstigt tyckte jag. Jag hade ju så ont i veckan som var? Men nu dök den upp! Den där superhärliga värken i ryggen som gör så ont att man blir yr och illamående.
Har en snäll chef och fick sluta en timma tidigare. Tack :)

Så nu känner jag mig sådär fruktansvärt invalid igen. Små små korta steg, försöka vara rak i ryggen, inte röra sig för mycket och håll huvudet högt!
Det finns ju inte allt för mycket att göra så det är som sagt bara att bita i det där sura äpplet. Imorgon har jag iallafall min efterlängtade tid hos sjukgymnasten! Gud vad jag ber att mirakel ska få ske i min rygg.
Ont kommer jag ha hela tiden. Det har jag accepterat. Men denna värken vill jag helst inte acceptera. Jag vill kunna gå som vanligt till skolan, förskolan och jobbet. Vi får se vad det blir med det.

Sen jag blev gravid har man varit väldigt upp å ner i sitt humör. Det är inte bara humöret man tappat utan också en hel del av självförtroendet.

Jag har alltid varit smal. Vilket för mig känts bra.
Och när vikten plötsligt ökar. Men blir pluffsig både här och där och man blir otymplig. Då blev det så onaturligt för mig. Då känner man sig inte alls vacker längre.

För någon vecka sen kände jag att jag måste driva lite med mig själv och satte på mig en korsett. Med en korsett ska man ju bli mer attraktiv, eller hur? Men jag kan säga att jag tror aldrig jag garvat så mycket åt mig själv! Haha det var så fult och oattraktivt. Jag tror Glenn höll med :P

Men iallafall så ville jag bara säga Tack!
Tack till alla som berättar hur fin och vacker jag är som gravid! För det är inte så jag känner mig.
Men man behöver lite stöd och jag blir jätteglad för alla fina kommentarer jag får. Så ett jäääättestort tack skulle jag vilja säga :) Er värme behövs :)

Det finns något i magen som man älskar så fruktansvärt mycket. Något man aldrig ens träffat förut. Något jag längtar att få hålla om i mina armar.
En längtan efter någon som man aldrig träffat låter ju konstigt. Jag känner h*n nästan hela tiden men får aldrig hålla om. Så frustrerande.

Jag är en människa som är lyckligt lottad!

Jag tror att man måste erkänna vissa saker för att kunna gå vidare i livet.
Jag har haft svårt att öppna mig länge och jag tror det är bra om jag försöker göra det. Jag ska sluta hålla saker inom mig och därför beslutar jag nu att jag tänker öppna upp mig och skriva om vissa saker som varit jobbiga för mig i mitt liv.

En sak som alltid tyngt mig är min syster. Min syster som jag aldrig fått chansen att lära känna.
Jag har alltid vetat att min pappa hade en till dotter innan mig och min bror.
När jag var liten fantiserade jag alltid om vem hon var.
Jag kommer aldrig glömma den dagen jag fick träffa henne. Jag var 9 år. Jag var hemma hos min kompis då min mamma ringde och sa att jag skulle komma hem för att min storasyster skulle komma. Jag kommer verkligen ALDRIG någonsin glömma den lyckan jag kände då. Jag sprang hem så fort jag bara kunde.
Sen kom hon. Och hon var så snäll! Hon var så fin! Och hon var MIN syster! Efter det mötet så brevväxlade hon och jag ett tag. Men sen slutade det plötsligt. Jag visste inte varför och där försvann min dröm om min syster. Varför slutade hon skriva?
Jag slutade aldrig fantisera om henne. Under mina yngre tonår så hade jag det väldigt jobbigt (och även efter det) men just då drömde jag verkligen om att hon skulle vara den som räddade mig från allt ont. För i mina fantasier hade det alltid varit hon som hjälpte mig. När jag var runt 14 fick jag återigen kontakt med henne igen via mejl. Min lycka hade aldrig varit större! För jag var säker på att jag fått min syster tillbaka! Hon hade nu fått barn och allt.
Jag ville verkligen träffa henne igen. Men hon ville inte. Hon ville inte ha någon kontakt med vår pappa. Till slut gick hon med på att hon och jag skulle ses efter en pingistävling som var i Stockholm. Det var där hon bodde. Min mamma visste om det för det var hon som skulle köra mig dit men hon skulle inte säga något till pappa.
Den tiden från att jag fick veta att jag skulle få träffa henne igen till dagen före jag skulle få se henne igen hade aldrig någonsin gått långsammare. Men just den dagen. Dagen före....
Jag hade fotbollsmatch och skadade mig så pass illa i knät att jag var tvungen att åka till sjukhuset. Läkaren sa att det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunna spela pingis dagen efter.
Jag kom hem från sjukhuset och grät floder. Försökte övertala pappa att jag visst skulle kunna spela. Han sa ju självklart att det skulle inte gå. Jag sa till pappa att han förstod verkligen inte hur viktig denna tävlingen var för mig. Att det var den viktigaste tävlingen i mitt liv. Han sa att han visst förstod men att min hälsa var viktigare. Jag skrek och grinade och sa återigen till honom att han inte förstod och att han måste låta mig spela. Att jag iallafall kunde få försöka.
Han undrade ju såklart hur jag skulle kunna spela om jag gick på kryckor?

Jag kunde självklart inte åka till Stockholm dagen efter för att tävlingen hade ju varit täckmanteln. (Fan vad jag gråter just nu).
Hade jag fått träffa henne då så har jag alltid trott att vi alltid skulle ha haft kontakt efter det.
Jag har inte fått se henne. Jag hade lite kontakt med henne efter det. Sen slutade hon höra av sig igen. Det tog ytterligare 4 år innan jag fick kontakt med henne igen via mejl. Och återigen var min lycka som störst!
Men den lyckan varade inte länge. Jag fick ett mejl av henne där hon skrev att hon måste bryta kontakten.

Sen dess har jag inte hört något från henne.

Än idag hoppas jag fortfarande att hon ska höra av sig.
Innerst inne vet jag att hon aldrig kommer göra det. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer få lära känna min syster.
Det värsta med det är att i mina fantasier var hon alltid den som skulle rädda mig i mina svåra stunder i livet. Men hon kom aldrig och räddade mig. Jag vet inte varför det var just hon som skulle vara min hjälte. Kanske just för att riktiga hjältar såsom "stålmannnen" eller någon annan finns inte på riktigt. Hon fanns på riktigt fast endå inte.

Jag vet inte varför jag saknar någon så mycket som jag gör, som jag egentligen inte ens känner.
Kanske just för att jag varit vilsen så många år av mitt liv och att jag trodde att hon var den som skulle förstå mig. För vi var systrar. Systrar förstår varandra.

På ett sätt känns det så töntigt att jag mått så dåligt över att aldrig fått lära känna någon som jag aldrig känt.
Om jag lärt känna henne så kanske hon inte alls skulle ha varit som jag trodde.
Jag förstår bara inte hur jag nu kan ligga och gråta över någon som jag aldrig känt.
Men så är det.

Min hjälte i mina fantasier kom aldrig och räddade mig men jag lever endå.

Men en sak är säker. Jag älskar den familjen som jag växt upp med så fruktansvärt mycket även fast vi haft fruktansvärt svåra perioder under dessa
år. Jag skulle aldrig ha kunnat få en så bra familj som jag haft. Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig och min bror. Vad det än har varit. Dom har slitit som djur för att vi ska ha haft det bra. Finns ingen som skulle kunna ha gjort saker och ting bättre än min mamma och pappa. Skulle någon annan säga något annat så skulle det vara en fet lögn:)r.

På grund av svåra perioder i vårat liv så fick jag endå systrar. Jag fick systrar fast i en annan familj. En familj som faktiskt blev mina räddare i svåra stunder och såklart bra stunder! En familj som tog emot mig med öppna armar. Jag drömde om en hjälte som jag aldrig fick. Men jag fick helt andra hjältar och det är nog det bästa som kunde hända mig.
Jag fick systrar som jag kunde bråka med, skratta med, gråta med och tjivas med.
Jag kommer alltid vara evigt tacksam för allt ni gjort för mig!
Så vem behöver egentligen en hjälte när jag fick flera?
Varför fortsatte jag att sakna en hjälte som aldrig fanns för mig när jag hade flera stycken som fanns för mig.


Jag är helt enkelt tvungen att acceptera att jag kommer aldrig få veta vem hon är. Hur mycket det än tar emot. Men så är livet.


Just nu känns det som jag tagit ett stort steg i rätt riktning. Jag har nu sagt något öppet som jag stängt in i mig själv i många år. Detta är faktiskt något jag mått väldigt dåligt över.
Men på något vis tror jag saker blir enklare om man är öppen om det!
Jag hoppas det för detta var ett stort kliv fram för mig!
Inget kan någonsin beskriva den känslan jag haft inom mig. Sånt kan man bara känna själv.

Jag har helt ändrat dygnsrytm. För bara ett år sen var jag nog den mest morgontrötta och segaste människan som fanns på morgonen.
Men nu. Nu är det helt annorlunda.
Jag vaknar typ alltid tidigt på morgonen och känner mig oftast utvilad. Beror på hur ont man haft eller hur mycket barnet rör sig under natten. Igår vaknade jag 07.00 och idag 07.30. Endå har jag inte sovit fasligt många timmar. Känns faktiskt skönt att ha det så :) hade det varit förut hade jag garanterat sovit till 12.00. Hela dagen försvinner ju!
Nu har man lite mer tid att njuta av livet :)

Bara 4 dagar kvar tills jag åker ner till Skåne till min kusin! Kan knappt vänta. Har inte träffat henne sen jag var liten och nu ska vi båda ha barn! :) hon är bara en månad efter mig. Känns så kuuul! :D

Jag ska faktiskt klippa mig också. Min fantastiska frisör har ju flyttat ner till Skåne för snart ett år sen typ. Och han är den enda som får röra mitt hår! Så det är kaos nu. Ååh ska bli så kul att träffa honom igen! :D
Ni som bor i närheten av Ängelholm har verkligen fått tur. Ni har fått en riktig proffsfrisör. Så gå förfan dit å klipp er om ni vill bli snygga. Han heter Ruzhdi och jobbar på Larsson & Lange i Ängelholm :)

Tror att många känner igen sig ibland med att tex vara lat i hemmet. Vänta lite onödigt länge med att ta fram dammsugaren eller liknande. Jag kan faktiskt erkänna att jag är en sådan person.
Men just när man inte kan göra saker. Då vill man det mer än någonsin. Gud vad jag bara känner att det skulle vara härligt att göra en rejäl storstädning, få upp lite saker på väggarna och massa annat. Det verkligen rycker i fingrarna på mig! Jag vill ut och promenera i det fina vädret!
Men just för att man vill så kan man inte. Att sitta i soffan och glo på såpa efter såpa börjar bli väldigt segt.
Någon som kanske har ett bra tips på vad man kan göra när man inte kan röra sig? :)

När man haft en rätt usel natt av sömn känns det bra att vakna upp med någon som håller om en och kysser en. Så fick jag vakna idag.
Har kämpat mig upp 500 gånger inatt och gått på toa. Härligt när man helst undviker att röra sig.

Så när man haft ont en hel natt så kan man behöva en del kärlek. Och det fick jag av världens underbaraste kille :).

Egentligen skulle jag ha varit på förskolan idag. Men foglossningsvärkarna blir tyvärr bara värre och värre.
Men jag börjar väl att acceptera mer och mer att mitt liv kommer se mer annorlunda de närmaste 15 veckorna.
Igår pratade jag med min lärare om hur det är så hon tror nog vi kan komma på en lösning som blir bra så jag hinner göra klart allt ifall att jag inte kan ta mig till skolan :). Jag hoppas verkligen det. Plugget betyder så mycket för mig.

På tisdag har jag fått tid hos sjukgymnasten och jag hoppas hon hittar bra lösningar på min värk.

Så idag får jag helt enkelt acceptera att vara en soffpotatis. Ibland har man inga val.

Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt.
Eller jo det vet jag väl. Men ibland kan ord bara inte komma ut. Och det gör mig på ett vis ledsen.
Folk har nog sett på mig som stark. Dom som inte känt mig allt för väl. Men i själva verket var jag långt ner och nedbruten långt innan jag själv visste det.
Jag visste det inte för att jag har tillåtit mig själv att stänga in känslor alldeles för länge. Alldeles för många år.
Nu vet jag dock bättre. Men det har varat max det senaste året. Att stänga in känslor är fel för det är sig själv man drabbar. Det har tyvärr också drabbat andra människor också. Men ibland har saker och ting varit instängda för länge för att man ska acceptera att prata om det.

Jag är endå glad att jag tillåtit mig själv att bli en mer öppen person. Att jag accepterar mina egna och även andras brister.
Jag har ett själsfrände som jag alltid kan öppna mig för. Det är tack vare honom jag har blivit mer öppen.
Utan honom hade jag aldrig haft den mognaden jag har idag. Jag hade aldrig kunnat se mig själv som någon som faktiskt själv ska bli mamma och ansvara över ett helt liv.
Detta kan jag se nu. För jag har ändrats så pass mycket. Det känns fantastiskt att allt detta kunnat ske i mitt liv. En person kan göra så mycket. En person gjorde att jag kunde hitta mig själv.
Vi är gjorda för varandra.

Det blev en dag hemma idag. En dag som jag egentligen ska vara i skolan. Jag hatar att missa viktigt skolarbete.
Inatt så har jag sovit så lite så ja vet inte ens om jag sovit något.

Visst så har jag haft ryggvärk många gånger tidigare men inte sådan här ryggvärk. När det är en ny värk man har så är den svårare att hantera.
Jag har försökt sova på sidorna och allt. Ett tag försökte jag sova sittande men fan inget har hjälpt. Det här har varit en riktig mardrömsnatt..
Idag blir jag tyvärr en soffpotatis. För jag kan ju förfan knappt ta mig fram.
Men som sagt, tur är har jag tiden hos barnmorskan imorgon och jag hoppas verkligen vi kommer på något snabbt!!! Får faktiskt lite panik över hur de här sista 15 veckorna ska sluta. Känner mig mest livrädd över att jag inte ska kunna fullfölja skolan. Och så får det fan inte bli! :'(
Lite vila idag kanske är vad som behövs. Vem vet. Jag får bara hoppas helt enkelt

Då har man gått typ 2/3 av graviditeten. Jag hoppas den sista tiden går snabbt!
Mest för att foglossningen börjar ta ett rejält språng framåt.
Har jobbat idag vilket jag gillar :)
Det jag inte gillar är att jag har så ont att jag helst undviker att ta ett enda steg till. Vilket jag vet är omöjligt eftersom jag måste ta mig hem.
Det är bara att bita i det sura äpplet :)
Jag hoppas verkligen inte att värken utvecklas mer. Känner att det är lång tid kvar för mig med både skola och arbete. Vill verkligen inte bli någon soffpotatis som bara sitter hemma. Bara att hoppas att det inte blir mer än vad det är nu. För annars är det köööört....
Ska till barnmorskan på tisdag så får se vad hon säger om det finns något man kan göra förutom foglossningsbälte som kan lindra smärtan :)

Tänka sig att jag fortfarande har turen att få ligga och dra mig i sängen. Så himla skönt. Har dragits med en förkylning nu väldigt länge som kommer å går. Igår ville mina bihålor begå självmord.
En ledig dag betyder mycket känns det som.
Idag vaknade jag av näsblod, tackar å bockar...
Men nu ska jag inte vara bitter. Inatt har bebisen varit som en tromb i magen. Så man har ju vaknat en del. Men annars brukar den vara som en tornado så ja har fått sova mycket mer än vanligt :)
Bebisen har faktiskt just nu utvecklat sig till en tornado men nu är det ju bara mysigt att känna det (sålänge den låter bli kissblåsan).
Ska väl gå upp å slå på någon tvättmaskin å sätta igång dammsugaren. Får härligt besök av min underbara mor å styvfar.

För övrigt känns allt rätt bra. Känner för att gråta lite då och då och foglossningsvärkarna gör sig också påminda. Men det är inget som ska förstöra denna dagen. Idag känner jag mig glad! :)

Idag har det gått ett år sen jag fick ringen på mitt vänstra ringfinger. 1 år som har varit fyllt av lycka för mig. Ett år som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Få uppleva sådan kärlek som jag får av min underbara kille.

För bara 2 1/2 år sen trodde jag att mitt liv var dömt att misslyckas. Jag trodde inte jag förtjänade ett bra liv. Jag trodde jag var värdelös.

Sen hände något. Jag träffade en kille som uppskattade mig. En kille som gjorde allt för mig och berättade hur underbar jag var? Nej, såna killar finns inte trodde jag. Jag trodde allt var ett fult spel och att jag snart återigen skulle åka ner i skiten igen. Men han stannade. Han var fortfarande lika underbar, han brydde sig fortfarande lika mycket om mig och han berättade att han älskade mig.
Han var det sällsynta beviset på att det fanns bra killar. När jag tillslut förstod att allt var äkta som han visade mig så byttes rädslan om att bli nerklampad till en rädsla att bli lämnad.
Men även den rädslan försvann.
Den underbara killen jag pratar om är min underbara kille.
Den killen jag har ett hus ihop med ute i ett vackert samhälle, den killen som jag ska ha barn med, den killen jag kommer gifta mig med och leva med resten av mitt liv.
Denna killen räddade mig från allt ont. Han plockade upp mig och lärde mig att jag var mer värd än vad jag själv trodde. Utan honom hade jag aldrig klarat av mina studier för dom höll på att gå åt skogen. Men nu går dom mer än bra. Allt går bra sen han kom in i mitt liv!

I detta inlägg har jag nu försökt att berätta vilken fantastisk pojkvän jag har. Men även det känner jag att det inte räcker till. Inget kan förklara vilken fantastisk kille det här är. Det är sånt som finns inom mig, sånt där som inte finns att nämnas vid ord, som jag inte ens kan förklara för honom.

Detta är våran förlovningsdag och fler sådana kommer vi fira. Precis som våra årsdagar och tillslut även vigseldagar.
Ett liv med dig är värt att fira älskling :)
Jag älskar dig!

Har fått klagomål över dålig uppdatering (förlåt). Så skriver ett kort nu å sen ska jag sova!

Har ju varit i London med klassen och det var jättekul. Dock hade jag mycket problem med rygg å nacke plus att jag fick magkatarr vilket gjorde att jag inte riktigt orkade med tempot där.
Maten var jättefet och jag mådde verkligen dåligt över att inte få i mig rätt näring.
Humörsvängningar hade jag lite grann men försökte tygla mig för tjejernas skull. Ville inte skapa dålig stämning. Förlåt för att jag inte riktigt kunde tygla mitt humör jämt!
Men förutom det så var det jättekul. Sminkmässan var awsome och man blev som ett barn på julafton!

Är iallafall hemma i sverige igen sen i tisdags. Har varit väldigt trött sen dess och så lyckades jag dra på mig en riktigt härlig förkylning.
Börjar dock nu känna att bihålorna mår bättre yeeeeeyy! :D

Med barnet har det hänt mycket. Magen växer. Det börjar bli trångt i magen och bebisen sparkar numera väldigt ofta. Vi kan även nu känna bebisen tydligt utifrån magen.

Med mig själv så har det väl hänt en del också. Humörsvängningarna ökar, jag känner mig väldigt trött mestadels av tiden och jag hatar att försöka sätta på mig strumpor.

Som sagt. Trött är jag och behöver sova. Men nu har vi en ny uppdatering om vad som hänt i livet. Godnatt på er :)

Hur ska man göra för att skydda sitt barn mot allt ont som lyckats hända i ens liv? Vissa saker går inte att skydda mot.
Jag vill aldrig att saker som hänt mig ska hända mitt barn.
Den här världen är sjuk och behöver hjälp.