Sedan slog det mig! Här borde jag inte vara! För varje gång senaste tiden vi umgåtts med dom har jag behövt åka till sjukhuset efteråt 😂.

Men den här gången klarade vi oss.

Och nu är det faktiskt bara 12 dagar kvar tills jag har gått fulla 37 veckor och bebis får faktiskt komma då. Vilket innebär att idag är det 32 dagar kvar till beräknat! Det är ju bara 1 månad! Herregud, även om den senaste tiden har varit extrem långsam och ensam här hemma så flyter ju endå tiden på. En månad? Om en månad så har jag förmodligen mitt barn på bröstet, om inte tidigare då. Att gå över tiden är på något vis totalt uteslutet. Av både mig läkare å barnmorskor. 

Dagarna går iallafall, förvärkar å sammandragningarna gör sig påminda varje dag. Blir värre å värre nu ju mer det närmar sig också. Ibland är smärtan outhärdlig. 

En känsla av att det ibland är på gång är aldrig långt ifrån än. Dock vet man ju att såhär går ibland folk flera veckor utan att något händer. 

Den där känslan av att inte veta att: Har jag ett barn om 6 timmar eller om 4 veckor?

Med Céline var det på något vis enklare. Med henne var jag inställd på att hon skulle komma ca 2 veckor tidigare, men inte tidigare än så. Hon kom 11 dagar innan beräknat så där var väntan inte lika långdragen.

En annan sak som är bättre med att vänta andra barnet är väl endå också att på ett vis känner man väl att tiden är mindre frustrerande att vänta in. Man vet att barnet kommer när det kommer. När jag var gravid med Céline så var alla dagar en lång väntan oavsett om jag på något sätt "planerat in" att hon skulle komma 2 veckor tidigare. 

Tålamodet denna gången är större än första gången. Och jag kan verkligen känna att jag är tacksam att det är min andra graviditet som blivit såhär än om det hade varit min första. Då hade jag inte varit mkt människa 😂