Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt.
Eller jo det vet jag väl. Men ibland kan ord bara inte komma ut. Och det gör mig på ett vis ledsen.
Folk har nog sett på mig som stark. Dom som inte känt mig allt för väl. Men i själva verket var jag långt ner och nedbruten långt innan jag själv visste det.
Jag visste det inte för att jag har tillåtit mig själv att stänga in känslor alldeles för länge. Alldeles för många år.
Nu vet jag dock bättre. Men det har varat max det senaste året. Att stänga in känslor är fel för det är sig själv man drabbar. Det har tyvärr också drabbat andra människor också. Men ibland har saker och ting varit instängda för länge för att man ska acceptera att prata om det.

Jag är endå glad att jag tillåtit mig själv att bli en mer öppen person. Att jag accepterar mina egna och även andras brister.
Jag har ett själsfrände som jag alltid kan öppna mig för. Det är tack vare honom jag har blivit mer öppen.
Utan honom hade jag aldrig haft den mognaden jag har idag. Jag hade aldrig kunnat se mig själv som någon som faktiskt själv ska bli mamma och ansvara över ett helt liv.
Detta kan jag se nu. För jag har ändrats så pass mycket. Det känns fantastiskt att allt detta kunnat ske i mitt liv. En person kan göra så mycket. En person gjorde att jag kunde hitta mig själv.
Vi är gjorda för varandra.