Jag tror att man måste erkänna vissa saker för att kunna gå vidare i livet.
Jag har haft svårt att öppna mig länge och jag tror det är bra om jag försöker göra det. Jag ska sluta hålla saker inom mig och därför beslutar jag nu att jag tänker öppna upp mig och skriva om vissa saker som varit jobbiga för mig i mitt liv.

En sak som alltid tyngt mig är min syster. Min syster som jag aldrig fått chansen att lära känna.
Jag har alltid vetat att min pappa hade en till dotter innan mig och min bror.
När jag var liten fantiserade jag alltid om vem hon var.
Jag kommer aldrig glömma den dagen jag fick träffa henne. Jag var 9 år. Jag var hemma hos min kompis då min mamma ringde och sa att jag skulle komma hem för att min storasyster skulle komma. Jag kommer verkligen ALDRIG någonsin glömma den lyckan jag kände då. Jag sprang hem så fort jag bara kunde.
Sen kom hon. Och hon var så snäll! Hon var så fin! Och hon var MIN syster! Efter det mötet så brevväxlade hon och jag ett tag. Men sen slutade det plötsligt. Jag visste inte varför och där försvann min dröm om min syster. Varför slutade hon skriva?
Jag slutade aldrig fantisera om henne. Under mina yngre tonår så hade jag det väldigt jobbigt (och även efter det) men just då drömde jag verkligen om att hon skulle vara den som räddade mig från allt ont. För i mina fantasier hade det alltid varit hon som hjälpte mig. När jag var runt 14 fick jag återigen kontakt med henne igen via mejl. Min lycka hade aldrig varit större! För jag var säker på att jag fått min syster tillbaka! Hon hade nu fått barn och allt.
Jag ville verkligen träffa henne igen. Men hon ville inte. Hon ville inte ha någon kontakt med vår pappa. Till slut gick hon med på att hon och jag skulle ses efter en pingistävling som var i Stockholm. Det var där hon bodde. Min mamma visste om det för det var hon som skulle köra mig dit men hon skulle inte säga något till pappa.
Den tiden från att jag fick veta att jag skulle få träffa henne igen till dagen före jag skulle få se henne igen hade aldrig någonsin gått långsammare. Men just den dagen. Dagen före....
Jag hade fotbollsmatch och skadade mig så pass illa i knät att jag var tvungen att åka till sjukhuset. Läkaren sa att det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunna spela pingis dagen efter.
Jag kom hem från sjukhuset och grät floder. Försökte övertala pappa att jag visst skulle kunna spela. Han sa ju självklart att det skulle inte gå. Jag sa till pappa att han förstod verkligen inte hur viktig denna tävlingen var för mig. Att det var den viktigaste tävlingen i mitt liv. Han sa att han visst förstod men att min hälsa var viktigare. Jag skrek och grinade och sa återigen till honom att han inte förstod och att han måste låta mig spela. Att jag iallafall kunde få försöka.
Han undrade ju såklart hur jag skulle kunna spela om jag gick på kryckor?

Jag kunde självklart inte åka till Stockholm dagen efter för att tävlingen hade ju varit täckmanteln. (Fan vad jag gråter just nu).
Hade jag fått träffa henne då så har jag alltid trott att vi alltid skulle ha haft kontakt efter det.
Jag har inte fått se henne. Jag hade lite kontakt med henne efter det. Sen slutade hon höra av sig igen. Det tog ytterligare 4 år innan jag fick kontakt med henne igen via mejl. Och återigen var min lycka som störst!
Men den lyckan varade inte länge. Jag fick ett mejl av henne där hon skrev att hon måste bryta kontakten.

Sen dess har jag inte hört något från henne.

Än idag hoppas jag fortfarande att hon ska höra av sig.
Innerst inne vet jag att hon aldrig kommer göra det. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer få lära känna min syster.
Det värsta med det är att i mina fantasier var hon alltid den som skulle rädda mig i mina svåra stunder i livet. Men hon kom aldrig och räddade mig. Jag vet inte varför det var just hon som skulle vara min hjälte. Kanske just för att riktiga hjältar såsom "stålmannnen" eller någon annan finns inte på riktigt. Hon fanns på riktigt fast endå inte.

Jag vet inte varför jag saknar någon så mycket som jag gör, som jag egentligen inte ens känner.
Kanske just för att jag varit vilsen så många år av mitt liv och att jag trodde att hon var den som skulle förstå mig. För vi var systrar. Systrar förstår varandra.

På ett sätt känns det så töntigt att jag mått så dåligt över att aldrig fått lära känna någon som jag aldrig känt.
Om jag lärt känna henne så kanske hon inte alls skulle ha varit som jag trodde.
Jag förstår bara inte hur jag nu kan ligga och gråta över någon som jag aldrig känt.
Men så är det.

Min hjälte i mina fantasier kom aldrig och räddade mig men jag lever endå.

Men en sak är säker. Jag älskar den familjen som jag växt upp med så fruktansvärt mycket även fast vi haft fruktansvärt svåra perioder under dessa
år. Jag skulle aldrig ha kunnat få en så bra familj som jag haft. Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig och min bror. Vad det än har varit. Dom har slitit som djur för att vi ska ha haft det bra. Finns ingen som skulle kunna ha gjort saker och ting bättre än min mamma och pappa. Skulle någon annan säga något annat så skulle det vara en fet lögn:)r.

På grund av svåra perioder i vårat liv så fick jag endå systrar. Jag fick systrar fast i en annan familj. En familj som faktiskt blev mina räddare i svåra stunder och såklart bra stunder! En familj som tog emot mig med öppna armar. Jag drömde om en hjälte som jag aldrig fick. Men jag fick helt andra hjältar och det är nog det bästa som kunde hända mig.
Jag fick systrar som jag kunde bråka med, skratta med, gråta med och tjivas med.
Jag kommer alltid vara evigt tacksam för allt ni gjort för mig!
Så vem behöver egentligen en hjälte när jag fick flera?
Varför fortsatte jag att sakna en hjälte som aldrig fanns för mig när jag hade flera stycken som fanns för mig.


Jag är helt enkelt tvungen att acceptera att jag kommer aldrig få veta vem hon är. Hur mycket det än tar emot. Men så är livet.


Just nu känns det som jag tagit ett stort steg i rätt riktning. Jag har nu sagt något öppet som jag stängt in i mig själv i många år. Detta är faktiskt något jag mått väldigt dåligt över.
Men på något vis tror jag saker blir enklare om man är öppen om det!
Jag hoppas det för detta var ett stort kliv fram för mig!
Inget kan någonsin beskriva den känslan jag haft inom mig. Sånt kan man bara känna själv.