Klockan är typ 18.00 och jag är svintrött efter att ha småfixat lite i huset.
Att man kan vara så sliten efter så lite känns för mig orimligt.
Gick upp klockan 11.00 idag efter att ha sovit fruktansvärt illa hela natten som vanligt.
Barnmorskeläkaren sa att han inte kunde göra något åt det, skulle det inte bli bättre skulle jag uppsöka husläkaren. Känns som att man får stå ut med tröttheten helt enkelt :)
Snart kommer Glenn hem från jobbet. Stackaren åkte 5 imorse.
Tacka gudarna för att man har pannkakor kvar sen i söndags så jag slipper laga mat :)
Antar att både jag och Glenn kommer lägga oss mkt tidigt ikväll så uppskattar om människor inte ringer :)

Sigrid ( våran katt ) har varit kanske den drygaste katten någonsin idag! Hela natten envisades hon om att försöka sno min kudde eller lägga sig över ansiktet på mig.
Precis innan jag kliver upp bestämmer hon sig för att bita sönder min laddare. (tack Sigrid, det var bara den andra laddaren du ätit upp). Ligger jag ner mosar hon upp sig i ansiktet, klappar ja inte henne ska hon börja naffsa, öppnar jag ett skåp eller låda ska hon in. Ja, med andra ord: hon gör allt hon inte ska göra idag. Men det är svårt att bli arg på henne :). Nu ligger hon bara och kväver halsen på mig, det överlever jag.

Något som jag längtar grymt mycket till är ultraljudet vi ska göra 4e januari.
Skulle ha gjort det runt jul egentligen men finns inga tider då, så det blev lite senare.
Det är då vi kommer se våran bebis för första gången och se om barnet verkar friskt och om man vill får man veta könet då.
Jag vill gärna ta reda på vilket kön det är men Glenn är osäker.
Vad tycker ni?
Jag vill veta för att då kan man börja inhandla lite saker. Oftast köper man ju saker i färg efter kön osv. Man vill redan nu köpa söta kläder, gulliga filtar och allt möjligt.
Även då vid det ultraljudet får man veta mer exakt när barnet kommer.
Just nu är barnet beräknat till 29e maj men det kan skilja + - 2 veckor. Hoppas man gått längre än vad man tror, då blir väntan kortare. På ett sätt önskar man väl senare också. Annars hinner jag inte färdigt med studierna.

Fast det viktigaste är endå för mig att känna mig lycklig!
Vänner och familj är så viktigt för mig.
Vissa vänner träffar man inte så ofta vilket känns tråkigt.
Vissa vänner har gått förlorade vilket också är tråkigt.
Familjen önskar man att man kunde träffa oftare. Det är nu man vill ha vänner å familj så mycket hos sig som möjligt.
Något som där är positivt är för ca 9 månader sen slutade jag och min bror prata med varandra p.g.a att både han och jag betedde oss fel.
Han blev arg och jag visste att det bara var tiden som skulle avgöra när han ville ha kontakt igen. Så för 8 månader släppte han det sura äpplet och allt är nu bra igen. Det är så våran släkt funkar, en riktig Paulsson.
Jag är glad att vi är vänner igen för vi har alltid delat glädje och sorg med varandra. Även fast vi inte kunnat bo under samma tak. Vi försvarar alltid varandra oavsett om vi ibland "avskyr" varandra.
Jag vill att han ska kunna vara med under hela lillens uppväxt.
Vi är väldigt olika utåt men väligt lika inåt. Vi har delat många svåra stunder vilket nog gjort oss så tighta som vi är nu. För så har det inte alltid varit. Men alla människor har sin tid att mogna :)

Sen jag blev gravid har jag endå lärt mig att acceptera livet på ett annat vis. Jag blir inte arg på samma sätt och jag tar inte lika hårt på motgångar. Jag vet att det finns saker som kan vara värre. Förut kunde jag endå tänka att jag ska aldrig förlåta en människa som gjort mig illa. Det kan jag nu. Jag själv kan ha brustit i mitt egna beteende också.
Ibland kanske man inte förlåter, men man kan acceptera. Lev inte kvar i det gamla! Jag lever för det jag har nu :)

Även fast Glenn får ta en hel del skit från mig nu så menar jag ju inte att vara arg! Jag kan bara inte hantera mina känslor nu. Ibland störtbölar jag och ibland är jag arg som ett bi, ibland är jag så trött att jag skulle kunna göra vad som helst för att få en blund, ibland blir jag så yr att jag är helt säker på att jag ska svimma, ibland kräks man så ofta att man ibland undrar om det är värt allt lidande?
Och svaret på det: Det är värt varenda skitstund man har! Det är under en så kort tid och när man ser och känner allt som förändras så får man extra energi!
Så mycket hormonförändringar gör att man ibland blir galen (men fortfarande mest synd om Glenn som får ta alla känsloutbrott, jag ber dig ha tålamod med mig).
Och när man mår såhär det är då man vill ha kontakt med familjen, släkten, vänner och även vänner man inte hört av på länge. All kärlek är viktig för mig :)

Och med det avslutar jag inlägget med att säga att det finns så mycket viktigare saker än att sura och vara arg på saker som skett tidigare i livet. Gå vidare och lev livet!

Jag älskar tanken på att jag ska bli mamma :)