Allt började lör/sön natt klockan 1. Vaknar av magsmärta. Precis som ja gjorde med Celine och 3 timmar senare var hon ute.

Ställer mig upp för att gå på toa och smärtan blir totalt ohanterbar. Allt blir helt svart å känns som jag ska svimma. Glenn åker iväg och hämtar min bror på en gång så  han kan ta hand om Celine så vi kan åka iväg till sjukhuset.

Tänk så snabbt allt kan gå ibland! 

Väl inne har jag ju sammandragningar, tappen har krympt ytterligare 10mm sen 13 dagar tillbaka. 

Får värkavstannande medicin trots att jag kommit in i v.34. De ville iallafall ge det ett försök sa dom.

Allt lugnar sig lite och vi får försöka sova lite. Lättare sagt än gjort. Vaken resten av natten. På morgonen har jag så ont så jag bara spyr. 

På ackis konstaterar dom att neoavdelningen (för tidigt födda barn) är helt full och jag måste flyttas ifall förlossning kommer igång. Vårat första önskemål blev självklart Danderyd då det var där vi födde Celine och allt var helt perfekt!

Tyvärr är det fullt i Stockholm så klockan 7 söndag kväll flyttas jag till Västerås.

I ambulansen påväg dit startar allt upp igen och jag får ytterligare en dos bricanyl (värkavstannande).

Sammandragningarna när jag kom in var inte nådiga. Min mage såg ut som ett T. 

Får ett rum ovanför förlossningen vid 22 tiden på kvinnokliniken. Då vill dom gärna ge mig mer bricanyl och sovdos (morfin och oxascand). 

Jag själv tyckte det var fruktansvärt jobbigt att överväga att ta detta då en läkare lovade under min graviditet med Celine att en medicin jag åt under hela hennes graviditet inte kunde påverka henne vilket den tyvärr gjorde när hon kom ut. Sen dess är jag väldigt anti medicinering över huvud taget under graviditet.

Barnmorskan var dock fruktansvärt duktig, bra och tillmötesgående och la fram alla för och nackdelar med detta. Då jag inte sovit nästan något alls de senaste nätterna insåg jag att det fanns fler fördelar för mig att ta det än att låta bli.

Strax innan midnatt fick jag sovdosen och jag tror jag somnade innan 12 endå. Sov som en stock hela natten.

Vaknar måndag morgon av ronden. Fortfarande helt groggy och borta av sovdosen jag fick. Var väl inte riktigt redo att svara på massa frågor när man fortfarande är halft drogad. Tyvärr var det även en mkt otrevlig och otillmötesgående läkare. Så mitt första möte med honom blev inget vidare. Till eftermiddagsronden var han fortfarande lika oproffisionell och jag ville bara gråta.

För det första så kunde han aldrig ha läst mina journaler som akademiska skickade med. Enligt honom skulle det inte föda barn fören v.39 (vet inte om det var sagt skämtsamt eller om han bara var less på sitt liv som läkare), jag skulle minsan upp och gå promenad och röra på mig och fick kommentarer som "du kommer inte föda barn på promenaden", han skulle peta i mig mer bricanyl m.m. 

Jag har blivit tillsagd att jag ska röra mig så lite som möjligt då rörelse kan starta igång förlossningen på mig då min tapp påverkas mkt av det. Dessutom kan han inte läst hur snabbt min förra förlossning gick m.m. Fanns en del saker för honom som han borde läst...

Efter att han gått ringde jag upp Glenn. Var så jävla ledsen på att bli så illa och arrogant bemött varpå han i sin tur ringer ackis och rådfrågar dom varpå han får prata med en läkare som haft mig under min tid där. Dom tyckte självfallet att allt var fel och att veta att man har det på sin sida kändes betryggande.

Och att han ville trycka i mig mer bricanyl hela tiden ger bara en ökad risk för barnet och stressar upp det i onödan.  Han ville att jag skulle gå på en daglig dos i tablettform 3 ggr dagligen (hade i spruta de andra gångerna). Dessutom om man tar det som en daglig dos gör den snabbt inte den effekten den ska ge... Förresten så finns det inga studier som tyder på att tablettformen ger effekt och han ville ge mig i förebyggande syfte. Hade han åter igen bara kollat vad jag tycker om medicin hade han vetat om det med att jag vill inte ta mer än nödvändigt och att jag sagt ifrån mer bricanyl. 

Mellan måndag/tisdag natt drar värkarna igång igen. En ctg körs och det är regelbundet. Jourläkaren vill att jag ska ta bricanyl fast jag sagt igår att det får vara bra nu. Jag hade hittills fått 4 doser och vill barnet komma ut nu som dom på ackis sagt så finns det en anledning till att barnet vill ut nu. Man kan ge det något försök men att försöka stanna upp det flera gånger dagligen stressar bara upp mer än vad det ger nytta. Så vi valde att gå på ackis råd istället för deras råd. Och jag instämmer med dom! 

Så inatt trodde jag att det faktiskt det skulle bli barn. 

Men plötsligt avtog värkarna och likaså smärtan. 

Smärtan fanns dock kvar till en viss grad som en molande mensvärk. 

Så denna natt har det nästan blivit 0 sömn också.

En ctg till kördes på morgonen nu med även den med en hel del sammandragningar av olika styrkor. Strax efter det var det dax att spy igen...

 Ett möte till med läkaren på morgonen. Denna gången var även Glenn med och kändes väldigt skönt att ha han vid min sida. Även han kunde konstatera att denna läkaren var ju inte av förstaklassigt skala. Dock var han inte lika otrevlig mot mig nu när Glenn fanns vid min sida. Nu fanns även en liten "ödmjukhet" som sa att han kan tyvärr inte veta om det skulle bli barn om några timmar eller i v.38.

Vi fick alltså göra valet om vi ville vara kvar eller chansa på att åka hem. För mig var valet ganska lätt på sätt och vis. När man blir bemött på ett så dåligt vis som av honom känner man att det finns i princip ingen anledning till att vara kvar då han inte verkar veta bakgrundsförloppet av min graviditet över huvud taget. Vi har 30 min till Västerås och 40 min till akademiska. Så vi väljer på att chansa och komma hem och hoppas att barnet inte väljer att komma extremsnabbt så vi hinner in till akademiska (kommer aldrig välja Västerås nu när jag vet hur det är där!)

Så nu sitter jag här hemma, i min soffa och ska vara mer soffpotatis en någonsin. För några dagar sen var jag bitter över att vara tvungen att sitta i denna soffa men nu med facit i hand inser jag att den här soffan är så mkt bättre än Västerås alla dagar i veckan! Strax kommer även Glenn hem med Céline som varit på förskolan. Jag har saknat henne så mkt så jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor när jag strax ska få krama om henne igen!

Dock innebär detta nu att Céline kommer behöva gå förskola 5 dagar i veckan nu. Att ta hand om henne kommer bli alldeles för mkt :(. Glenn kan förhoppningsvis jobba halva dagar ute och halva dagar hemma så han slipper Stockholms köer ifall något kommer igång.

Så nu sitter jag här hemma i min soffa. Vår soffa! Vår tv! Min musik! Vårt hem! 

Jag sitter verkligen hellre här hemma med mina sammandragningar å förvärkar dagligen å känner efter om det kommer urarta sig. För här i vårt hem finns det massor av värme och kärlek. Och det är nog den bästa medicinen av allt💖. 

Blir smärtan för olidlig och jag får i princip 0 sömn får man väl överväga att kanske få åka å ta någon sovdos någon gång ibland. Jag måste ju orka att föda också :).