Tyvärr måste jag erkänna för mig själv att jag bröt ihop idag. Jag som känt mig så stark hela tiden. Att jag känner att bebis kommer väl när bebis kommer.

 Men någonstans tog känslorna över och en flod av tårar kom över mina kinder. 

Men det jobbiga i det hela är inte att det nu är 8 dygn kvar till beräknat. Utan det jobbiga är just att ha haft sammandragningar å förvärkar sedan v.25 och det har blivit värre å värre med tiden. I v.32 fick jag veta att bebis skulle kunna komma närsom om jag inte coolasde ner. I v.34 ville bebis komma ut. I v.37 var det grönt, hon kan komma nu! Man slappnar av och känner lyckan över att ha klarat sig in i en "säker och godkänd gräns". Nu ligger man här, v.38+5 och fortfarande inget barn. Nu när barnet får komma så känns det som den boat in sig totalt. Istället ligger jag här med smärta och längtan medans alla andra i "julimammorgruppen" får samma symptom som mig men ploppar ur sina barn strax efter. Känns som jag kämpat såpass länge nu att jag är värd min skatt som ligger där i magen. Jag har varit med om tillräckligt denna graviditet. Varför får vissa kämpa mer och längre än andra?

Jag vet att det är 8 dagar kvar till beräknat, vissa går över 2 veckor och jag gnäller redan innan beräknat? Oförskämt säkert i vissas ögon. Men det vissa nog inte förstår att har man gått sen v.32 och inte vetat om man ska ha barn om 6 timmar eller om 10 veckor så hoppas jag folk har förståndet att förstå att man har blivit halft knäpp i huvudet av att gå å oroa sig och känna efter om något är på g så man vet att man bara ska kasta sig in i bilen ifall barnet vill ut så man har en chans att kunna stoppa upp det ifall det vill sätta igång.

 11 dagar innan kikade Céline ut och jag har 8 dagar kvar. För mig känns det mkt märkligt och jobbigt. Inte nog med att man känner att man börjar bli less å man tycker man redan har det tillräckligt jobbigt så är en förkylning påväg in i min kropp. Precis vad jag känner att jag vill ha nu, halsont, ännu mer orkeslöshet och snuva. Vi tackar för den :).

Trodde aldrig min längtan skulle ta över på det här sättet och få mig att bryta ihop. Man vet att barnet kommer när det kommer. Men nu känns det som jag väntat sen v.32. Nu har längtan tagit över för mycket och jag vill inget annat än att bara få det här överstökat. Ibland hänger man upp sig för mkt på tid och dagar och just nu kan mina känslor inte hålla sig i styr. Imorgon (idag blir det väl då) är en ny dag och jag hoppas att jag får sova lite, och att jag vaknar med en bättre och mer positiv inställning. Men bästa av allt skulle väl vara om man bara fick sitt lilla hjärta i famnen inom de närmsta timmarna 💖