Evighet
Idag är en sådan dag då jag bara håller på att bryta ihop hela tiden.
Nästan noll med sömn de senaste nätterna, ett starkt illamående och en kropp som inte orkar mer.
Idag känns 33 dagar som en evighet. Jag har så jävla ont i svanken idag. Ungen ligger och spänner ut sig brutalt mycket idag. Jag är så fruktansvärt slut både i huvud å kropp. Jag gråter en skvätt men jag vet att det inte gör saken bättre. Men det känns skönt för stunden att göra det.
Förstå vad skönt det skulle vara att få sova en natt på magen, en natt utan smärta och en natt utan konstiga drömmar. Kanske inte ens en natt. En halv natt skulle jag kunna nöja mig med också. Eller en timma skulle funka det med. Snart är det över fast endå inte. Tror seriöst jag snart inte orkar bita i det sura äpplet mer. Vill bara ha min bebis och inte vara gravid något mer.
Min kropp behöver reparation...
Jag tycker det är ganska tråkigt att du är så negativ i varje inlägg. Jag förstår att det är jobbigt och jag vet att det är fruktansvärt tungt i slutet och längtan är så enorm!
Men tänk när du går tillbaka och läser det här om några år, vad vill du minnas bäst av graviditeten och det du skriver? Det negativa, smärtan och alla sömnlösa nätter. Eller kanske istället tankar, funderingar och det som faktiskt är fint och mysigt med att vara gravid? Skulle faktiskt vara roligare att läsa också! :)
Fast man har all rätt i världen att beklaga sig också. Att vara höggravid är ofta ytterst oglamoröst och illersnabb magnedgång känns otroligt lockande ;) Men mer positiv energi tycker jag!
