Godmorgon. Idag kände jag inte för att dra täcket över huvudet. Vaknade vid 8 och insåg att ligger jag kvar kan jag faktiskt missa något.
Det enda jobbiga är att försöka motarbeta sig själv. Arbeta mot en depression. Jag vet att det är väldigt normalt att få en "graviditetsdeppression" såhär i slutet av graviditeten. Men för mig är depression ett passerat kapitel, ett big no no!
Jag ska ju bli mamma! Jag har världens bästa vänner och pojkvän! Hur kan man känna att en depression är på ingång då?
Nej det här med graviditet var inge vidare. Gör dumma saker med kroppen ju!
Men bästa sättet att slippa en depression är ju att kämpa emot den! Lägger jag mig under täcket så har jag redan förlorat.

Så förutom det, hur mår jag då och hur är min vardag?
Sömnen är återigen ett stort problem. Igår gick typ inte att sova. Så fort jag somnade vaknade jag av kräka upp i hals å mun. Vidrigt! Och var det inte det var jag kissnödig.
Inatt har jag väl sovit "helt ok". Dock väldigt ont längst ner i magen som en rejäl mensvärk. Och det är nu ni tänker "åh det är ju ett tecken på att det är på g!"
Nej nej, det där har jag slutat hoppats på. Känner dock idag även samma smärta och en kraftigt tryck neråt men nu låter jag bli att tro att det är något. Bebis kommer när den kommer, jag märker garanterat när det är på riktigt!

Så vad ska en fet ko göra denna dagen?
Glenn är på jobbet och jag är lämnad ensam hemma. Har ju iof världens bästa Sigrid hemma, men hon är ju inte mycket till sällskap när det är så fint väder och man kan ha dörren öppen. Hon kommer förbi en då och då och tigger lite gos.
Sigrid fick sin sista tablett av antibiotika nu på morgonen och såret på benet har läkt så sjukt fint! Känns som en stor lättnad. Var så orolig för henne.

Ska nog sätta mig ute i solen ett tag och försöka inse att det är en vacker dag idag! :)

18 dagar kvar till beräknad bf