Jag kan bara inte sluta tänka på det. För jag vill inte fatta det. För du har alltid funnits där!

Du är den som alltid varit den glad och snällaste mormor man kunde få.
Och det som kändes konstigast av allt i söndags när jag fyllde år var att inte få det där samtalet jag alltid får av dig om jag fyller år dom gångerna du inte kunnat komma hem till mig på min födelsedag.

I måndags berättade min lärare att vi ska utföra en makeup på äldre människor som man ska ta med sig till skolan och styla. Och alla skulle ta med sig sin mormor. Alla kan det utom jag. När alla satt där och pratade om sin mormor ville jag bara springa från klassrummet.
För jag saknar dig och jag gråter ofta över dig. Jag orkar bara inte visa någon att jag också är sårbar.

På fredag åker jag upp till Ludvika. För det är då du ska jordfästas. Och det är inte fören då jag helt kommer inse att du är borta för alltid.
Och jag som skulle sjunga på din begravning. Och nu kan jag inte det. För att jag fortfarande är alldeles är för hes. Förlåt för det mormor :(

Allt jag bara vill är att få min mormor tillbaka!